Beactive Alvhaga, även kallad "Ture", fick jag av pappa som 16-åring. Jag hade skadat mig i en ridolycka och funderade på att sluta rida helt när mamma berättade om en häst i närheten som såg lite ensam ut. Detta visade sig vara Ture. Jag började ta hand om honom och när det senare visade sig att Ture skulle säljas köpte pappa honom åt mig. Jag tror att han hellre ville se mig som en tonåring med ansvar än som en som hängde på stan.
Ture och jag hade båda dåliga erfarenheter i bagaget, av hästar och människor, och längs vägen arbetade vi fram ett stort förtroende för varandra. Det har tagit lång tid och det har krävts extremt mycket tålamod att komma dit vi är idag. Ibland tar vi ett steg tillbaka men för det mesta fungerar det numera riktigt bra.
En sommardag när mamma och jag var och hälsade på hästarna på betet var det en av de lite yngre hästarna som försökte hoppa på mig när jag stod med ryggen till. Ture agerade snabbt och försvarade mig mot den ouppfostrade hästen. Mamma som stod utanför hagen, och bara kunde se på, sa senare: Ja, han försvarar då verkligen sin lilla humla! Ända sedan dess har jag kallat mig för lilla humlan. Därav bloggens namn.
Det har varit många turer runt Ture. En av dem när jag skulle börja plugga. Jag bestämde mig för att lämna ut Ture på foder. Jag hittade en gullig tjej som skulle ta hand om honom under tiden. Problemet var bara att Ture inte tyckte idén var lika bra som jag. En vecka senare ringde tjejens pappa och sa att Ture var halt. Att han inte ville stödja på ena frambenet och att de nog behövde ta ut veterinär. Jag tog första tåget hem från Dalarna och åkte dit och hälsade på. Där stod Ture, i boxen, på tre ben. Jag tog ut honom på ridbanan och helt plötsligt kunde han gå och springa rent. Han var inte ett dugg halt! Veckan efter hämtade vi hem honom. Idag är min lille gubbe pensionär och har checkat in på lyxhotell hos en av mina väninnor.
Fler bilder och inlägg om Ture.
